Observatorielunden ligger utmed Sveavägen i Vasastan i Stockholm, mellan Odengatan och Kungstensgatan, och klättrar uppför den branta kullen bakom stadsbiblioteket. Namnet kommer från det gula 1700-talshuset högst upp, det observatorium som Kungliga Vetenskapsakademien lät bygga när kullen fortfarande var landsbygd norr om staden.
Nere vid Sveavägen ligger en damm med rader av pilar och sluttande gräsytor som fylls av picknickfiltar så fort solen kommer fram. Uppe på krönet finns lekplats, bänkar och utsikt över Vasastans taklandskap. Och på samma kulle har vädret noterats varje dag sedan 1756.
Två parker i en
Parken är egentligen två parker med helt olika karaktär. Den övre, på Observatoriekullen, är en gammal landskapspark med stora friväxande träd, ringlande gångar och smala stigar längs sluttningen. Sluttningarna ner mot gatorna är branta, och gångarna slingrar sig i stället för att gå rakt.
Den nedre delen, mellan stadsbiblioteket och Handelshögskolan, ritades på 1930-talet av Gunnar Asplund i funktionalistisk stil. Här dominerar dammen, och från åsens sluttning rinner en anlagd bäckfåra ner mot vattnet. Fler av stadsdelens grönområden finns i översikten över Vasastans parker, och norr om Odengatan tar Vanadislunden vid.
Utsikten och kentauren på kanten
Uppe vid kullens kant står bänkar vända ut över taken. På den nordostligaste punkten reser sig Kentauren i brons, Sigrid Fridmans mest kända verk och ett landmärke som syns nedifrån Sveavägen.
Skulpturen var nära att aldrig bli av. Fridman föreslog den på eget bevåg när Norrmalmstorg skulle rustas upp i slutet av 1920-talet, och mottagandet var till en början positivt. Sedan kom motståndet från den mansdominerade konstnärskåren, med argumentet att kvinnliga konstnärer hellre borde göra porträtt av barn. Staden tackade till slut nej med motiveringen att ”denna form av varelse icke förekommer i vår sagovärld”. Elva år senare, 1939, fick Kentauren sin plats här uppe i stället.
Lekplatser och en planet i sanden
Det finns två lekplatser, en nere vid dammen och en uppe på kullen. Den övre utvidgades 2018 och har sedan dess en klätterställning formad som en landad luftballong och en lekskulptur som föreställer planeten Jupiter. Vid parken ligger också Observatorielundens skola.
Huset högst upp
Vetenskapsakademien bestämde sig tidigt för att Stockholm behövde ett astronomiskt observatorium. Uppsala hade redan ett. Staden skänkte marken på Brunkebergsåsens krön, slottsarkitekten Carl Hårleman ritade huset, och det stod klart 1753, strax efter hans egen död. Uppe på sandåsen växte nästan ingenting, så observatoriet låg fritt och syntes på långt håll, medan trädgårdarna prunkade nedanför. Hur kvarteren omkring sedan växte fram berättar vi i Vasastans historia.
Huset tjänade som institutionsbyggnad i 230 år, först för akademiens astronomer och därefter för Stockholms högskola. Observationerna gjordes här fram till 1931, då astronomerna gav upp mot gatubelysningen och den smutsiga luften och flyttade verksamheten till Saltsjöbaden. Kupolen på taket går fortfarande att vrida och rymmer ett teleskop.
Byggnaden ägs av staden sedan våren 2018 och är stängd för besökare. I den ena flygeln håller Stockholms amatörastronomer till, i den andra finns kaféverksamhet.
Vädret som noterats varje dag sedan 1756
Observatoriets förste prefekt Pehr Wilhelm Wargentin inledde de meteorologiska och astronomiska observationerna 1756. Vädernoteringarna var från början en bisyssla, förda av astronomer som en del av deras studier av himlen. Sedan dess har någon fortsatt, dag efter dag, och mätpunkten har bara flyttats några meter inom observatorieområdet.
Stockholmsserien är därmed en av världens längsta obrutna mätserier. Meteorologiska världsorganisationen utsåg 2017 Stockholm till Centennial station tillsammans med Bjuröklubb och Hoburg, och Sveriges högsta uppmätta månadsmedeltemperatur, 22,5 grader i juli 2018, hör till den här kullen.
Serien mäter dessutom något den aldrig var tänkt att mäta: staden som växte upp runt termometern. Värmen från all bebyggelse syns tydligt i siffrorna och måste räknas bort innan de går att jämföra över sekler.
En period styrde kullen också klockan. Observatoriet var nationell nollmeridian på Generalstabens kartor, och observationerna här fastställde Stockholms lokaltid och den svenska tiden fram till 1900, då Sverige gick över till Greenwichtid.
Biblioteket vid parkens norra kant
Gunnar Asplunds stadsbibliotek reser sig i parkens norra hörn, och samme arkitekt formade alltså både huset och parken nedanför. Byggnaden är stängd under upprustningen, och biblioteket planerar att öppna igen för besökare i början av 2028. Under tiden finns en ersättningslokal, Stadsbiblioteket Spelbomskan, på Odengatan 59. Fasaden är värd en omväg ändå, liksom övriga sevärdheter i Vasastan.
Så tar du dig hit
Närmaste tunnelbanestationer är Rådmansgatan och Odenplan, båda några minuters promenad bort. Från Sveavägen går du rakt in i den nedre parken och vidare uppåt därifrån. Söder- och västerifrån är trapporna vid Kungstensgatan och Gyldéngatan närmast, och de tar dig upp på kullen snabbast. Hur du i övrigt rör dig i stadsdelen går vi igenom i guiden till transporterna i Vasastan.
Vanliga frågor
Går det att komma in i observatoriet?
Nej. Huset är stängt för besökare, och ägaren ordnar inga visningar. Observatoriemuseet, som Vetenskapsakademien drev i byggnaden, har varit stängt sedan 2014. Fastigheten är byggnadsminne, så interiörerna och instrumenten står kvar där inne.
Heter det Observatorielunden eller Observatoriekullen?
Båda, fast om olika saker. Observatoriekullen är själva höjden, en platå på Brunkebergsåsen. Observatorielunden är parken som breder ut sig på och runt kullen, alltså både landskapsparken uppe på krönet och funkisparken nere vid Sveavägen.
Var hittar jag mätningarna från kullen?
Bolin Centre for Climate Research vid Stockholms universitet publicerar dygnsmedeltemperaturerna från 1756 och framåt som fri data, både i råform och i versioner där stadens uppvärmning räknats bort. Stationen ingår i dag i SMHI:s nät och mäts både manuellt och automatiskt.